fanns en tid för ett litet tag sedan som jag började må bra igen. jag log. jag skrattade och jag levde igen, hade en av de bästa tiderna i mitt liv.
känslan när det försvinner och allt blir en mardröm är bara hemsk.
samma känsla som när man förlorar den man älskar mest av allt.
genom ett enda litet ord så försvann allt vi hade, allt vi kämpade för och det jag trodde var rätt.
jag har dock enbart mig själv att skylla. och hur dåligt jag än mår får det aldrig gå ut över dig, jag må gråta varje natt och tänka på vad jag gjorde för fel.
men att jag faktiskt fick en ny chans utav dig, att ha dig som vän känns underbart och gör samtidigt otroligt ont.
vi pratar inte på samma sätt, skrattar inte på samma sätt och jag mår inte lika bra som förr..
men det är i alla fall fortfarande dig.
du har inte försvunnit ur mitt liv, du finns fortfarande, jag kan prata med dig.
men känslan av att allt om ett tag kommer försvinna.. alla minnen, alla skratt och allt som vi hade innan, det gör något så otroligt jävla ont så det inte ens går att beskriva, varje gång jag tänker på det så gråter jag länge och mycket, men jag vet att det är mitt eget fel, ingen annans.
det kommer ta lång tid innan jag kan se dig som en vän, prata med dig som en vän och må bra över att bara ha dig som en vän, men jag vet att vill jag ha dig kvar i mitt liv så är det det som krävs, och jag gör vad som helst för att få ha dig i mitt liv.
för du är fortfarande du, bara inte på samma sätt som jag hoppades på att få tillbaka.
du är fortfarande den fina personen i mina ögon, jag tänker ofta tillbaka på när vi spelade och jag skrattade, du skrattade, du sjöng och jag mådde så jävla bra.
det kommer aldrig tillbaka på samma sätt som innan, men kanske en dag som vänner.
och vänner är det jag kan hoppas på nu.
