right back at me.

fanns en tid för ett litet tag sedan som jag började må bra igen. jag log. jag skrattade och jag levde igen, hade en av de bästa tiderna i mitt liv.
känslan när det försvinner och allt blir en mardröm är bara hemsk.
samma känsla som när man förlorar den man älskar mest av allt.
genom ett enda litet ord så försvann allt vi hade, allt vi kämpade för och det jag trodde var rätt.
jag har dock enbart mig själv att skylla. och hur dåligt jag än mår får det aldrig gå ut över dig, jag må gråta varje natt och tänka på vad jag gjorde för fel.
men att jag faktiskt fick en ny chans utav dig, att ha dig som vän känns underbart och gör samtidigt otroligt ont.
vi pratar inte på samma sätt, skrattar inte på samma sätt och jag mår inte lika bra som förr..
men det är i alla fall fortfarande dig.
du har inte försvunnit ur mitt liv, du finns fortfarande, jag kan prata med dig.
men känslan av att allt om ett tag kommer försvinna.. alla minnen, alla skratt och allt som vi hade innan,  det gör något så otroligt jävla ont så det inte ens går att beskriva, varje gång jag tänker på det så gråter jag länge och mycket, men jag vet att det är mitt eget fel, ingen annans.
det kommer ta lång tid innan jag kan se dig som en vän, prata med dig som en vän och må bra över att bara ha dig som en vän, men jag vet att vill jag ha dig kvar i mitt liv så är det det som krävs, och jag gör vad som helst för att få ha dig i mitt liv.
för du är fortfarande du, bara inte på samma sätt som jag hoppades på att få tillbaka.
du är fortfarande den fina personen i mina ögon, jag tänker ofta tillbaka på när vi spelade och jag skrattade, du skrattade, du sjöng och jag mådde så jävla bra.
det kommer aldrig tillbaka på samma sätt som innan, men kanske en dag som vänner.
och vänner är det jag kan hoppas på nu.

Saknad.

Jag orkar verkligen inte mer.
sömnlösa nätter p.g.a gråt.
failar i skolan för jag orkar inte ett skit längre.

saknaden av dig blir större. vi skulle haft 7 månader för 2 dagar sen.
och jag vet att utan mig är livet precis som vanligt för dig, men hela min värld blev rubbad.
det har gått 7 veckor och jag har börjat inse att du kommer inte tillbaka till mig.
och det gör bara saknaden av dig större. jag påminns om dig vart jag än är. i skolan då jag brukade åka till dig, i mitt eget rum där vi brukade sitta och spela tillsammans, eller kolla på film och mysa, vardagsrummet där vi brukade sitta och äta och du och mamma småmobba mig lite.
eller i min brors rum , ni var så jävla bra vänner.

allting påminner verkligen om dig. och jag försöker få bort minnena. har gett din tröja och ditt GTA till min kompis under tiden och när jag känner mig redo kan du få tillbaka spelet vilket du själv vet.

men jag stör mig på att jag saknar dig, att jag inte kan hålla tillbaka tårarna för jag hör sin otroligt mjuka röst som alltid kunde lugna mig. eller jag känner en inbillning av att du ligger bakom mig och håller om mig, kysser mig eller drar handen genom mitt hår. men du är aldrig där när jag försöker göra detsamma.
ensamheten gör något så otroligt ont. min ensamma säng på helgerna där bara jag är. men som du egentligen borde vara i oxå :(

jag saknar dig så otroligt mycket :( och det gör så jävla ont att vara utan dig.

mardrömmarna.

Tankarna, mardrömmarna som jagar mig under nätterna, de lilla utav sömnen jag får.
försöker tänka positivt men det funkar inte. jag klarar inte och jag orkar inte, hittar ingenting positivt.

försöker tänka på de gångerna jag träffade mina underbara vänner i Stockholm, men inte ens det funkar för helt plötsligt så är du där i mina tankar, du är överallt.

Att ta bort minnena för ett tag... lämna bort dem för en stund, ge dem till en vän som inte låter mig ens få se dem tills jag kommit över dig. Men det är så svårt för att ha sakerna och minnena av dig kvar ger mig känslan av att du faktiskt fortfarande finns här, en del av dig.
Men det är det som ska försvinna, eller hur?

Efter alla år av terapi jag har gått igenom så blir det fortfarande så att jag har inte en aning om vad jag ska göra när jag förlorar en viktig person ifrån mitt liv. den jag delade allt med och den jag alltid litade på. litade lite för mycket på, för nu vet jag inte vad du säger till dina vänner om mig, om de saker jag gjort och som du vet att jag ångrar.

Hur ska jag lyckas lita på fler personer? hur ska jag våga ge min tillit till andra personer som kommer finnas i mitt liv, jag kommer inte våga.
när jag äntligen vågade efter 3 år så blev jag sviken efter 5 månader.. och det känns hemsk, alla planer vi hade för våran 6 månader dag, alla planer vi hade för lov, och vad vi skulle göra på sommarlovet.

att se den personen jag älskar bara försvinna direkt och bli den iskalla, dryga människa som jag fick se de dagarna efter avslutet, medan jag själv desperat försökte bli vän med dig, och du gick med på det. men obviously så var det inget du ville.

det jag hoppas i din framtid är att du flyttar ifrån de där fittorna till styvmamma och pappa du har, för dem behandlar dig bara som skit och som en slav, trycker ner dig och kommer trycka ner din kommande flickvän oxå. och det vet du lika väl som jag.
jag hoppas även att du finner den lycka du söker och att du vågar låta dig själv vara lycklig.

även om jag inte är lycklig och inte kommer vara på väldigt länge så känns det fortfarande som att jag är den som ska försöka göra allt i min makt för att du ska vara lycklig, och jag kan inte styra det genom att vara i ditt liv mera, utan jag kan bara hoppas på att de val du gör är rätt val.

Att ligga och gråta varje natt och känna sig hopplös får mig att känna mig så svag, folk berättar ofta hur stark jag är, och det enda jag svarar då är att jag har varit stark alldeles för länge, jag orkar ingenting längre, har för mycket att bära, avslutade kapitel som jag inte har haft tid att bearbeta.

Men jag har ju de finaste vännerna i skolan, de mest underbara som stöttar mig igenom det mesta. De som ser till att jag pluggar och håller mig på bra humör i skolan. De som faktiskt får mig orka gå till skolan, jag tror att om jag fortfarande skulle vara den ensamma lilla flickan jag var innan jag fann er så skulle min skoltid vara över dagen jag förlorade min kille.

men ni har bevisat att ni bryr er, och försöker, och jag hade aldrig kunnat drömma om att jag faktiskt skulle få sådana vänner. så allt jag säger till er är Tack ! ni är så underbara och ni får verkligen min dag, mitt liv och min skolgång till mycket mycket bättre!

Ett rent helvete.

som om hela livet vänts ut och in, varje natt, samma skit om och om igen, jag tänker på dig av misstag, minnerna kommer, bilderna kommer fram och förvrängs, fejkade minnen skapas, tårarna faller.
jag vet inte vad jag ska göra annat än att försöka stå ut med dem tills gråtandet leder till trötthet som äntligen leder till sömn..

sömn, verkar inte vara viktigt längre, ingenting verkar vara viktigt enligt hur jag mår, jag är så avundsjuk på dig. du mår hur bra som helst, varje dag, du ler och du skrattar, precis som förr, precis som om jag aldrig existerat, och jag vet det för jag har hört det från dina vänner, de få av dina vänner jag har kvar och som jag orkar prata med. och medan du mår as bra ligger jag varje natt och gråter tack vare dig.

Men nej, jag kan inte skylla på dig helt, jag gav mig in i denna skiten, tillät mig själv att vara din, det tog ett tag att faktiskt kunna slappna av och förstå att det var på riktigt, och precis när jag tyckte allt gick bra så slog du till. det tog 3 dagar och du bad om mig tillbaka, sa att du behövde mig, att självmordstankar hade slagit dig... var det en lögn? för precis när jag börjat slappna av igen, våga vara din igen. så slår du till en gång till. och det var sista gången jag fick höra ifrån dig, det tog några dagar sen bad du mig att lämna ditt liv. sedan den dagen har mardrömmarna kommit, gråten har växt så mycket, så många minnen som vi delar, och så många av dem känns nu bara som det var ett skådespeleri ifrån dig, jag vet att jag inte borde tänka så, men hur ska jag tänka just nu?

jag kan inte urskilja ifrån sanningen och inbillningen. jag vet inte vad jag ska göra. vad jag ska ta mig till. jag är vilse och allt jag vill det är att få må bra igen, att kunna skratta och le, och att det inte sticker till i mig varje gång jag hör ditt namn, eller varje gång jag tänker på en sak vi delade. varför kan inte jag få må bra för en gångs skull.

mitt på natten kan jag vakna hastigt och leta efter din trygghet bakom mig, men du är inte där. ibland känner jag det innan jag somnar att du ligger bakom mig med handen över min midja i ett skyddande grepp. så som vi alltid sov, men jag märker snabbt att du inte är där. och du kommer aldrig vara där igen.

jag orkar knappt upp på morgonen, och jag är så otroligt lättirriterad, jag blir allt mer känslokall och orkar inte bry mig om något, jag stänger fler och fler folk ute, går ut mindre och är mindre social än jag var. jag försvinner till min egna lilla värld och jag önskar ibland att jag kunde stanna där, allt är lyclkligt där. när jag återvänder till världen är jag inte glad, jag sitter med händer fyllda av tårar, magen fylld av smärta och hjärtat krossat på nytt, den enda gången jag verkligen kan må bra och inte gråta. det är i duschen.

allting är ett helvete för mig, medan du lever livet.
Tack.