mardrömmarna.

Tankarna, mardrömmarna som jagar mig under nätterna, de lilla utav sömnen jag får.
försöker tänka positivt men det funkar inte. jag klarar inte och jag orkar inte, hittar ingenting positivt.

försöker tänka på de gångerna jag träffade mina underbara vänner i Stockholm, men inte ens det funkar för helt plötsligt så är du där i mina tankar, du är överallt.

Att ta bort minnena för ett tag... lämna bort dem för en stund, ge dem till en vän som inte låter mig ens få se dem tills jag kommit över dig. Men det är så svårt för att ha sakerna och minnena av dig kvar ger mig känslan av att du faktiskt fortfarande finns här, en del av dig.
Men det är det som ska försvinna, eller hur?

Efter alla år av terapi jag har gått igenom så blir det fortfarande så att jag har inte en aning om vad jag ska göra när jag förlorar en viktig person ifrån mitt liv. den jag delade allt med och den jag alltid litade på. litade lite för mycket på, för nu vet jag inte vad du säger till dina vänner om mig, om de saker jag gjort och som du vet att jag ångrar.

Hur ska jag lyckas lita på fler personer? hur ska jag våga ge min tillit till andra personer som kommer finnas i mitt liv, jag kommer inte våga.
när jag äntligen vågade efter 3 år så blev jag sviken efter 5 månader.. och det känns hemsk, alla planer vi hade för våran 6 månader dag, alla planer vi hade för lov, och vad vi skulle göra på sommarlovet.

att se den personen jag älskar bara försvinna direkt och bli den iskalla, dryga människa som jag fick se de dagarna efter avslutet, medan jag själv desperat försökte bli vän med dig, och du gick med på det. men obviously så var det inget du ville.

det jag hoppas i din framtid är att du flyttar ifrån de där fittorna till styvmamma och pappa du har, för dem behandlar dig bara som skit och som en slav, trycker ner dig och kommer trycka ner din kommande flickvän oxå. och det vet du lika väl som jag.
jag hoppas även att du finner den lycka du söker och att du vågar låta dig själv vara lycklig.

även om jag inte är lycklig och inte kommer vara på väldigt länge så känns det fortfarande som att jag är den som ska försöka göra allt i min makt för att du ska vara lycklig, och jag kan inte styra det genom att vara i ditt liv mera, utan jag kan bara hoppas på att de val du gör är rätt val.

Att ligga och gråta varje natt och känna sig hopplös får mig att känna mig så svag, folk berättar ofta hur stark jag är, och det enda jag svarar då är att jag har varit stark alldeles för länge, jag orkar ingenting längre, har för mycket att bära, avslutade kapitel som jag inte har haft tid att bearbeta.

Men jag har ju de finaste vännerna i skolan, de mest underbara som stöttar mig igenom det mesta. De som ser till att jag pluggar och håller mig på bra humör i skolan. De som faktiskt får mig orka gå till skolan, jag tror att om jag fortfarande skulle vara den ensamma lilla flickan jag var innan jag fann er så skulle min skoltid vara över dagen jag förlorade min kille.

men ni har bevisat att ni bryr er, och försöker, och jag hade aldrig kunnat drömma om att jag faktiskt skulle få sådana vänner. så allt jag säger till er är Tack ! ni är så underbara och ni får verkligen min dag, mitt liv och min skolgång till mycket mycket bättre!