som om hela livet vänts ut och in, varje natt, samma skit om och om igen, jag tänker på dig av misstag, minnerna kommer, bilderna kommer fram och förvrängs, fejkade minnen skapas, tårarna faller.
jag vet inte vad jag ska göra annat än att försöka stå ut med dem tills gråtandet leder till trötthet som äntligen leder till sömn..
sömn, verkar inte vara viktigt längre, ingenting verkar vara viktigt enligt hur jag mår, jag är så avundsjuk på dig. du mår hur bra som helst, varje dag, du ler och du skrattar, precis som förr, precis som om jag aldrig existerat, och jag vet det för jag har hört det från dina vänner, de få av dina vänner jag har kvar och som jag orkar prata med. och medan du mår as bra ligger jag varje natt och gråter tack vare dig.
Men nej, jag kan inte skylla på dig helt, jag gav mig in i denna skiten, tillät mig själv att vara din, det tog ett tag att faktiskt kunna slappna av och förstå att det var på riktigt, och precis när jag tyckte allt gick bra så slog du till. det tog 3 dagar och du bad om mig tillbaka, sa att du behövde mig, att självmordstankar hade slagit dig... var det en lögn? för precis när jag börjat slappna av igen, våga vara din igen. så slår du till en gång till. och det var sista gången jag fick höra ifrån dig, det tog några dagar sen bad du mig att lämna ditt liv. sedan den dagen har mardrömmarna kommit, gråten har växt så mycket, så många minnen som vi delar, och så många av dem känns nu bara som det var ett skådespeleri ifrån dig, jag vet att jag inte borde tänka så, men hur ska jag tänka just nu?
jag kan inte urskilja ifrån sanningen och inbillningen. jag vet inte vad jag ska göra. vad jag ska ta mig till. jag är vilse och allt jag vill det är att få må bra igen, att kunna skratta och le, och att det inte sticker till i mig varje gång jag hör ditt namn, eller varje gång jag tänker på en sak vi delade. varför kan inte jag få må bra för en gångs skull.
mitt på natten kan jag vakna hastigt och leta efter din trygghet bakom mig, men du är inte där. ibland känner jag det innan jag somnar att du ligger bakom mig med handen över min midja i ett skyddande grepp. så som vi alltid sov, men jag märker snabbt att du inte är där. och du kommer aldrig vara där igen.
jag orkar knappt upp på morgonen, och jag är så otroligt lättirriterad, jag blir allt mer känslokall och orkar inte bry mig om något, jag stänger fler och fler folk ute, går ut mindre och är mindre social än jag var. jag försvinner till min egna lilla värld och jag önskar ibland att jag kunde stanna där, allt är lyclkligt där. när jag återvänder till världen är jag inte glad, jag sitter med händer fyllda av tårar, magen fylld av smärta och hjärtat krossat på nytt, den enda gången jag verkligen kan må bra och inte gråta. det är i duschen.
allting är ett helvete för mig, medan du lever livet.
Tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar